Jag heter Melanie, kommer från Mexiko och var tidigare au pair för Cultural Care. Nu när antalet nya fall av COVID-19 ökar och stora delar av världen är i karantän ville jag dela några tankar om hur det är att vara au pair i ett främmande land medan det är svåra tider för dig själv eller ditt hemland, något som jag själv har varit med om.
Under min tid i USA drabbades mitt vackra Mexiko av två fruktansvärda jordbävningar, som skördade många liv och totalförstörde flera städer. Jag jobbade mitt första år som au pair, och jag tror inte att jag någonsin hade varit med om någon hemskare upplevelse. De första dagarna efter den här katastrofen var superstressiga och allt var så osäkert. Jag var väldigt orolig och jag visste att min familj hade velat att jag fanns där för dem. En del av mig var faktiskt redo att åka tillbaka. Jag hade så gärna velat vara där och göra något för Mexico City med mina egna händer. Men hur?
Jag bestämde mig för att prata med min LCC för att få några tröstande ord och kanske en kram. Hon lyssnade när jag uttryckte min rädsla. Och hon var klok nog att tala om för mig att det var upp till mig om jag ville stanna eller åka, och att om jag stannade så borde jag försöka fundera på vad jag kunde göra för att behålla kontakten med min familj och mina vänner därhemma. Även om jag var rädd började jag långsamt inse att jag kunde göra större skillnad genom att stanna kvar och hitta ett mer effektivt sätt att hjälpa dem på distans.
Det var så jag bestämde mig för att starta en insamling till förmån för Mexiko medan jag var i USA. Jag utnyttjade mina konstnärliga talanger för att samla in pengar, samtidigt som det gav mig möjlighet att uttrycka vad jag kände och kunna läka. Det var en jobbig process, och det krävdes massor av mod och stöd från min omgivning, men det som hjälpte mig att hantera situationen var att jag visste att jag gjorde något meningsfullt samtidigt som jag stod fast vid mitt åtagande och stannade kvar. Känslan av att kunna ge mina värdbarn ett sånt exempel på glöd, styrka och förmåga att kompromissa var fantastiskt berikande.
Några månader senare ställdes jag inför en ny utmaning. En söndag morgon vaknade jag upp och hade fruktansvärt ont i magen, så jag bad en av mina vänner att köra mig till akuten. Följande natt var jag tvungen att operera bort blindtarmen. Jag tror inte att det finns något läskigare än att behöva opereras medan din mamma befinner sig i ett annat land. Så precis innan operationen jag ringde min värdpappa mitt i natten och grät. Han sa: – Vi kommer att finnas där när du vaknar. Jag låg kvar på sjukhuset i en vecka, fick återhämta mig ytterligare en vecka och var tvungen att begränsa mina aktiviteter och fick inte köra bil på en månad.
Efter allt detta trodde jag att jag hade nått bristningsgränsen, och jag kände mig frustrerad och rädd. Men ärligt talat var det något inom mig som hela tiden sa att jag hade fått gå igenom de här utmaningarna för att bli en bättre människa. Att all den här rädslan jag kände en dag skulle bli min största styrka. Och så blev det.
I oktober 2018 var mina två år som au pair i USA över. När jag nu ser tillbaka – på vännerna jag fick från hela värden, hur jag nu talar engelska helt flytande och chansen jag fick att ta konstlektioner på prestigefyllda Tufts University – framstår alla utmaningar jag fick ta itu med som bara en liten del av min sammantagna upplevelse. Medan jag gick igenom allt detta kände jag att jag hade en väldig tur som fick det stöd jag behövde, så att jag kunde samla mod och gå vidare. Jag ångrar inte alls mitt beslut, och nu inser jag hur min tid som au pair har gjort mig till en mer självsäker kvinna.
Här nedan kan du läsa om några saker som jag vet hjälpte mig, om du går igenom en svår period, antingen p.g.a. coronaviruset-utbrottet eller av andra skäl.
1. Andas in, andas ut! Ta dig tid att andas ordentligt.
När du går igenom en svår period, ta dig tid att andas och reflektera över saker och ting. Det är väldigt lätt att man fattar irrationella beslut när man känner sig rädd, bekymrad eller orolig. Men när vi inte kan styra över en situation är det viktigt att vi tänker igenom vilka konsekvenser våra handlingar får. Tänk på lång sikt, och vem som i så fall skulle påverkas.
Även om det var det rätta för mig att stanna, så finns det inga bra eller dåliga beslut: så länge du är säker på att du följer ditt hjärta och ger dig själv tid att tänka, i stället för att bara handla på impuls. 
2. Påminn dig själv om varför du kom hit.
Vi har alla olika skäl till att vi ville bli au pairer, oavsett om det är för att du vill uppleva ett äventyr, bli bättre på engelska eller helt enkelt vill prova på att bo i ett annat land. Vi har alla mål som var tillräckligt starka för att packa resväskan och åka till USA – så påminn dig själv om dem! Gör en lista över alla de fantastiska sakerna som övertygade dig om att komma hit och ge dig själv lite kredd för dem! Vem sa att det skulle bli lätt? Men det är en stor sak att ta det första steget, och du har en hel au pair-gemenskap som kan hjälpa dig att nå de där målen. Vi finns här för dig!
3. Kom ihåg att det kommer att bli bättre.
När jordbävningarna inträffade i mitt hemland kändes allt plötsligt så intensivt. Men till slut återgick livet till någon slags vardag igen, och jag kände mig stolt över att jag kunde säga att jag gjorde vad jag kunde för att hjälpa till. Jag kunde bidra till ett större mål, samtidigt som jag visade mina värdbarn att man kan vara både ledsen och stark på samma gång. Jag tycker att det är viktigt att säga att jag aldrig dolde mina känslor och min smärta. Men jag lät inte heller stundens känslor få styra den visionen av min framtid. Håll fast vid dina intressen och aktiviteter, allt som kan slå undan tankarna på känslan av hjälplöshet. Förr eller senare förbättras situationen, och jag kan lova att du kommer att må bättre genom att känna att du klarade dig igenom det.
4. Tala med folk.
Bara några dagar efter att jag kom till USA var det min födelsedag. Jag visste att jag hade kommit till en annan kultur, men jag hade inte riktigt förstått vad det betydde förrän den dagen. Jag kommer från en kultur där vi kramas mycket, och den morgonen kom jag ned för trapporna och hoppades på att mötas av öppna armar. Men så blev det inte. Även om min värdfamilj sa ”Grattis på födelsedagen”, så kände jag att något saknades: MINA KRAMAR! Jag var väldigt besviken. Jag visste också att bara några hus bort bodde det en au pair från Colombia, så jag gav mig ut för att leta upp henne och be om en kram. Jag visste att hon skulle förstå mig. Efter den dagen blev vi bästa vänner. Det jag menar är att du inte ska behålla dina känslor för dig själv – jag lovar att massor av människor känner precis samma sak. Det är normalt! Du är inte misslyckad för att du känner så här. Ta kontakt med andra au pairer via sociala medier, sms eller på något annat sätt. Tala med din familj därhemma. Ring din LCC. Håll kontakten!
5. Fundera på hur du vill att din berättelse ska sluta.
För mig var det verkligen värdefullt att ta mig tid att använda konsten som ett sätt att förstå mina känslor. Jag lyckades använda mig av den här erfarenheten för att bli en bättre konstnär, något som sen har hjälpt mig i mitt yrkesliv. Jag älskar det jag gör nu, och jag tjänar pengar på det. Och om jag inte hade gått igenom allt jag fick göra som au pair kanske jag aldrig hade upptäckt vem jag ville bli efter att min tid i programmet var över. 
Det här är din chans att utvecklas, lära dig nya saker och göra misstag. Tro mig: den här erfarenheten kommer att förändra ditt liv på så många sätt. Så om du var jag, och det hade gått två år sen du sa hej då till din värdfamilj – och om det var du som skrev den här artikeln för att hjälpa till att inspirera andra au pairer – vad skulle du vilja att den handlade om?